Att ge upp själv är en sak...
Men att behöva besluta när det är dags för nån annan att ge upp, då är det svårt och då hjälper det inte att ge upp själv, för den andre finns där hela tiden även om jag ligger på golvet och grinar. Då kommer han och ska trösta och slickar mig i ansiktet och försöker vifta på svansen. Han är gammal nu våran älskade hund, gammal och sjuk med en infektion i rumpan och tumörer som inte går att operera.
Han låtsas att han orkar gå ut med oss men orkar knappt resa sig när han satt sig. Han ligger mest här på golvet och viftar lite på svansen när vi kommer in igen. han stinker som ett lik ur rumpan och musklerna i bakkroppen är helt borta.
Jag vet så väl att det är dags men det gör så ont, så ont. Jag intalar mig själv att han visst är piggare idag och att om vi bara hinner få hit valpen fort så piggar han på sig, men den luringen håller inte länge. Jag ligger mest med huvet på hans mage och önskar att vi somnar in båda två för jag vill inte vara den som sen reser mig upp och ringer till veterinären. Och jag vill inte vara den som sen ligger på golvet hos vetrinären och hör hur hans hjärta slutar slå. Men jag vet att jag måste för annars är jag grym och egoistisk.
Jag måste ligga där på golvet med huvet på hans mage och höra när hjärtat slutar slå, och det beslutet är nåt jag måste ta imorgon och då hjälper nog inte nån jävla äppelpaj.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh stackars er! Jag vet precis hur det känns. Men han har inte kunnat haft det bättre hos någon annan än er, glöm inte det!!
Ussa lider med dig /er. Men gamle Tuffsen hat fått allt han har behövt i ett långt hundliv och ett någorlunda värdigt slut känns viktigt. Det är aldrig lätt att ta bort ett djur men man vet när det är dags.
Massor med tröstakramar / Åsa
Jag har också gjort det där, värre finns inte!
I efterhand kan jag få ångest för att jag väntade för länge, men jag intalade mig också att han såg piggare ut ibland.
Massor av tröstkramar från mig med!
Skicka en kommentar